Det är fascinerande hur tydligt kroppen kan tala till oss om hur det står till och vad som behöver göras. Om vi inte lyssnar, höjer den rösten och till slut tar den själv över och agerar utan vårt tillstånd.
Jag överansträngde mig häromdagen och de kroppsliga upplevelserna som följde på det visar så tydligt att våra kroppar hela tiden försöker kommunicera med vårt medvetande och få oss att göra det som är bra för oss. För att lyfta vikten av att lyssna på de signalerna och lära sig det språk våra kroppar talar, vill jag dela mina erfarenheter och reflektioner från de senaste dagarna.
Jag var fullt medveten om att jag skulle gå över mina gränser, men jag ville så gärna göra detta. Jag hade fått möjligheten att hålla ett program om min senaste bok. Ett uppdrag som krävde att jag var upprätt längre tid i sträck, än min rygg egentligen orkar och att jag var helt närvarande, engagerad och fokuserad, trots den smärta och utmattning som jag lider av. När jag är mitt i en sådan situation känner jag inte smärtan, då skjuts alla sådana känslor undan och jag är 100% i mitt berättande, sjungande, läsande… ett mycket härligt och lite farligt tillstånd.
Redan efter att programmet var avslutat kände jag hur jag darrade. I hela kroppen fanns också en surrande, stickande, liksom kliande känsla. Kroppen talade till mig. Den sa att nu hade viktiga gränser passerats. Hade jag stått upp hade jag blivit så knäsvag att jag behövt sätta mig. Jag var dock beredd och utrustad. Jag satt på en hög stol under programmet och satte mig i rullstolen så fort jag var klar. Så jag kunde fortsätta vara social, skjuta på vilan…
När jag senare blivit hämtad och skulle resa mig ur bilen bar benen mig knappt alls. Jag kände mig oerhört svag. Musklerna var förstås precis lika starka som vanligt, man tappar inte muskelmassa på ett par timmar, men det var som om min hjärna inte ville ge order om att spänna dem, eller som att signalen inte kom fram. Jag förlorade liksom kontakten med mina ben.
Jag la mig på sängen, så att jag skulle få vila, men att slappna av är definitivt lättare sagt än gjort i det läget. Hjärnan gick på högvarv, som en motor som rusar. Gasen på, men kopplingen nere. Tankar som for runt runt, minnesbilder och minnes-ljud/-ord/-känslor om vartannat. Härliga, roliga tankar och känslor och jag njöt också av att ligga där och minnas. Jag kunde nästan känna hur jag var till bredden full av de där ämnena i kroppen som får oss att köra på - adrenalinet, av utmaningen och engagemanget och endorfinerna av aktiviteten och att göra något riktigt roligt. Två ämnen som ingår i vårt säkerhetssystem - fight and flight (slåss och fly) - och som skjuter undan känslor som smärta, trötthet och deppighet för att hålla oss aktiva så att vi kan göra det vi måste. Efteråt, när de inte behövs längre, blir känslan att vara uppe i varv, speedad, som att vara lite drogad på något uppiggande. En konstig kombinationskänsla, när kroppen känns övertrött och hjärnan är överpigg. Resten av dagen hade jag svårt att urskilja tex hungerskänslor, alla behov fortsatte att vara lite på undantag.
När adrenalinet och endorfinet nästa dag gått ur systemet tog tröttheten och kroppens behov över. Kroppen hade nu slappnat av någorlunda och med det kom tyngden. Benen var inte längre skakiga och utan kontakt, men istället blytunga. Allt gick långsamt, både rörelser och tankar. Jag kände mig som sjuk. Under hela dagen kom feberkänsla, frossa, hjärtklappning, illamående, näsblod, andfåddhet och sömnighet över mig i vågor. Jag låg mest hela dagen, slumrade till flera gånger och släpade mig däremellan runt i huset, tacksam för trapphiss, rygghöjare i sängen och rullstol.
Det är en konstig känsla att känna sig sjuk, fast man inte är det. Samtidigt är det logiskt. Alla de system i kroppen som tvingades backa dagen innan, för att jag skulle få göra min grej, måste få sitt nu och de såg till att hålla mig lugn för att kunna komma i balans igen. Genialt och fascinerande. Min kropp var väldigt tydlig. “DU MÅSTE VILA NU!”, sa den. Dessutom sa den “Lär dig av detta för framtiden”. “Det där var för mycket, kom ihåg det!”.
När vi kör slut på oss, går in i väggen, får en utmattning, då har kroppen ofta försökt prata med oss under en lång tid. Signalerna har funnits där, blivit tydligare och starkare, men vi förväntar oss ofta att vi ska kunna jobba på, som om vi inte har kroppar och själar med många olika behov. Att inte lyssna på det som våra kroppar vill säga oss, eller strunta i det vi hör, är farligt, verkligen farligt.
En utmattning pga stress, Långtidscovid eller ME går inte tillbaka så lätt. Då har kroppen också blivit så känslig för belastning att även en mycket liten ansträngning ger sådana här reaktioner. Det blir ett moment 22 där positiva saker som upplevelser och rörelser ger försämring och tillvaron blir väldigt begränsad. När jag ligger här och klappar min kanin och försöker ha tålamod att vila tillräckligt mycket för att återhämta mig, tänker jag också på alla er som lider av ME, CFS, utmattning, depression, långtidscovid och andra tillstånd som gör att ni ofta, eller hela tiden mår så här. Jag önskar er allt tålamod, all kraft och glädje ni behöver för att orka dag för dag.
Jag är svag och känslig pga min sjukdomshistoria och smärta och var mer aktiv än jag tål i några timmar. Jag kommer återhämta mig, men det kommer ta några dagar till. Idag, efter 2 dygn, har systemet lugnat sig, men kvar är en enorm trötthet, tyngdkänslan, huvudvärk och förstärkt smärta på andra ställen, där jag brukar ha ont. När jag återhämtat mig kommer jag, som jag brukar, se till att leva mitt liv innanför de ramar jag har, så att jag slipper hamna i detta mer än när jag väljer att utsätta mig för något krävande (en stor fest, ett framträdande tex) vid enstaka tillfällen per år.
Vårt minne är bra, men kort. I Värkvardagen är det en stor hjälp att försöka minnas hur det brukar bli, så skriv gärna ner hur du mår och varför, när du vet det. Jag vet att det blir så här när jag överanstränger mig, så jag förbereder mig för det. Jag planerar in vilodagar före (för att ha så bra med kraft som möjligt) och efter (antal dagar i proportion till ansträngningen) och är beredd att ändra planer om jag inte hunnit återhämta mig. Jag förbereder själva den ansträngande dagen genom att i god tid plocka ihop väskan, planera hur jag ska kunna genomföra det så kraftbesparande som möjligt, kolla upp hur lokalerna är, om det finns vilrum osv osv. Planering är kanske den allra mest effektiva “smärtlindringen” eftersom den förhindrar att jag får onödigt mycket smärta och kanske inte behöver extra “vid-behov”-tabletter. Jag försöker tänka på hur det varit och blivit andra gånger och tar med mig erfarenheterna in i mina förberedelser för denna gång. Bara det att jag är beredd på kroppens reaktion gör det lättare att stå ut med den sen. Jag har redan en plan för hur jag ska hantera situationen och erfarenheten ger trygghet, till skillnad från ovissheten efter en ny smärta eller skada.
Så lyssna på kroppen, öva dig i språket så att du fångar upp även de första små antydningarna om att du behöver byta ställning, äta något, sträcka på dig, sova mera osv. Samla erfarenheterna av din kropps reaktioner på olika mängd och typer av ansträngningar. Då kan du förebygga mycket smärta och trötthet och minska risken att hamna i svårare utmattning
Läs mer
Avsnittet på hemsidan om balansen mellan aktivitet och vila
Inlägg på bloggen om dagen efter festen
#värk #värvardag #varkvardag #smärta #ont #livetmedvärk #levamedvärk #livetmedsmärta #långvarigsmärta #kroniskvärk #kronisksmärta #utmattning #trötthet #kronisktrötthet #fysiskbegränsning #funktionsnedsättning #funktionsbegränsning #ME #postcovid #överansträngning #återhämtning
Kommentare