Du som lever med smärta som följeslagare vet hur det är. 

Hur mycket kraft det tar att ha ont dag efter dag efter dag... 

Hur envist arbetet är för att må så bra det går, att träna, att vila fast man hellre vill baka eller dansa…

Hur svårt det är att göra det man vet att man mår bäst av och låta bli att göra det som gör allt värre…

Hur frustrerande det är att vilja så mycket och orka så lite.

Hur klen, trött, dålig, ledsen och uppgiven man ibland känner sig.

 

Det är ett konstant arbete att leva med värk, ett arbete kanske helt utan rast och riktig vila. Den som inte upplevt det kan ha väldigt svårt att förstå det. Så klart att man blir trött. Hjärnan blir så trött av smärtan att den gör fel med tex sämre minne och mer ljudkänslighet som följd. Det är därför det behövs ett kapitel om att tänka och känna i boken om Värkvardag.

​

...och så en dikt:

 

EN VÄRKANDE KROPP

 

En värkande kropp

är som ett hungrigt monster

Den äter funktioner och entusiasm

tar för sig av energin

och lämnar bara en bråkdel kvar

 

En värkande kropp

är som en 3-åring skrikande på golvet

Den kräver den främsta platsen

tar sig ton

och överröstar alla konkurrenter

 

En värkande kropp

är som en dryg diva

Kräver alltid VIP-behandling

och anpassningar

från allt och alla omkring den

 

En värkande kropp

är som en gammal cykel

Den kräver en hel del omsorg,

tid och kraft

För att vilja fungera ett tag till

 

En värkande kropp

är som en skugga

Den skymmer resten av dig

och följer dig

som ett oönskat sällskap