Vi vill att det ska bli bättre, eller åtminstone likadant, men ibland blir det sämre. Vi kan kalla det ett bakslag, ett skov, en dålig dag (eller vecka, eller år) eller så är det ytterligare en skada eller försämring i en sjukdom. Det är tufft varje gång. Känslorna är förstås olika beroende på person och situation, men för de flesta av oss är de många och tunga:
Frustration
Det är så enormt störande, irriterande och stressande att bli sämre. Det är en stor sten mitt i vägen som sätter käppar i hjulen. Hallå, jag har ju planer. Vad gäller nu? Vad måste jag ändra? Jag hade ju strategier för det som var nyss. Hur ska jag kunna få livet att funka i det här?
Ilska
Jag blir arg, arg för att jag ska behöva uppleva detta. Det känns inte alls OK att det hände. Om jag vet vad som orsakat försämringen, blir jag arg på det skyldige, ofta mig själv, men ibland någon i vården, försäkringskassan eller en arbetsgivare som pressat mig över en gräns.
Bild: Ett bakslag kan kännas som att tappa fotfästet, att falla fritt. Vad händer? Hur blir det nu?
Rädsla
När jag inte känner igen det som hänt eller det jag känner, så undrar jag. Vad är det som händer? Vad betyder det? Hur ska det bli? När jag vet vad som händer, kan det ge andra rädslor för fortsättningen.
Trötthet
Jag orkar inte kämpa mig upp ur det här, inte en gång till. Jag kanske har varit med om det och vet hur mycket envishet och kamp som behövs för att bli bättre igen eller att landa i och acceptera en kvarvarande försämring. Då ser jag hela det berget av arbete framför mig. Det är som att jag hela tiden bygger ett klosstorn, som har rasat och jag får börja om igen.
Bild: klossar. Efter ett bakslag kan det kännas som att man är tillbaka på ruta ett i sitt byggande av tillvaron, att man måste börja om från början.
Uppgivenhet
Det känns som att det inte är någon idé. Även om det blir bättre ett tag kommer det ju bara nya bakslag. Ibland känns det lönlöst och kanske omöjligt och om tröttheten är stor lurar uppgivenheten där.
Sorg
Jag sörjer det jag nu missar för att jag mår sämre, allt jag inte kan göra och följa med på. Jag blir ledsen över allt som raseras av träning och annat arbete jag gjort för att må bra och jag tycker riktigt riktigt synd om mig själv.
Känslorna pga försämringen kan väcka den stora sorgen, ilskan och bitterheten, den över hela sjukdomen, skadan och hur livet blev. Jag börjar jämföra nuet med att vara frisk, inte hur det var före bakslaget. Jag börjar tänka på att jag vill kunna göra det andra kan och vara pigg och glad. Skillnaden mellan verkligheten och förväntningarna töjs ut och blir orimlig, alltför stor att hantera. Det gör allt ännu värre. Sorgen, ilskan och tröttheten blir så mycket större än de skulle behöva vara. Även om det före försämringen har varit en bättre period och jag nu inte är sämre än jag varit i tidigare bakslag, så är det oftast inte lättare för det. Det är svårt att se helheten när man är mitt i. När jag mår bättre anpassar jag också mina förväntningar efter det och ett bakslag kan då kännas ännu värre.
**********
TANKEN DROG VIDARE*
Kroppen svängde av
tog in på en annan väg
men tanken drog vidare
på den planerade rutten
Kroppen är
i den nya verkligheten
Tanken är
där det var tänkt
att jag nu skulle vara
och själen dras ut
som ett gummiband
mellan dem
**********
Finns det något man kan göra och tänka för att inte fastna i de här känslorna? Hur kommer man vidare?
* Bara att se på känslorna och tankarna så här lite utifrån kan hjälpa. När jag ser orden och förstår varför jag känner det jag känner, så tappar de lite av makten över mig. Jag brukar skriva eller måla det jag känner för att få syn på det och förstå det (och sen delar jag en del av det med dig här).
* Jag behöver tillåta mig att vara i känslorna ett tag (jag har all rätt att känna dem), men jag behöver också sätta en gräns, för när jag är uppslukad av att tycka synd om mig är det mycket svårt att hitta den energi som jag behöver för att ta hand om mig på ett bra sätt och göra det som behöver göras för att må bättre.
* Jag behöver hjälpa mig tillbaka till nuet. Jag kan inte hantera allt på en gång. Jag behöver skjuta den stora sorgen och ilskan över sjukdomen/skadan åt sidan ett tag, göra situationen hanterbar. En sak i taget. Vad kan jag göra? Vad behöver jag göra? Var är mina gränser nu?
* Jag behöver ta hand om mig, ge mig själv det jag behöver av vila och återhämtning, men också av rörelse och roliga aktiviteter, ge mig själv energi att börja bygga på mitt klosstorn igen. För varje gång skapar jag en bredare bas av erfarenheter och kunskaper och då kan jag ibland lyckas bygga högt (innan det rasar nästa gång). För jag måste räkna med att det kommer hända igen. I en rehabilitering eller annan Värkvardag är inte frågan OM utan NÄR bakslagen och de dåliga dagarna kommer.
Bild*: Med en bred bas kan jag bygga ett högre torn, dvs med erfarenhet och kunskap kan jag bygga min hälsa bättre. Jag kan kanske må bättre i längre perioder, bli starkare i kroppen och psyket, så att nästa bakslag inte blir lika djupt.
Juni 2024 Eva Hylander
***********
* Dikten och den målade bilden har jag, Eva Hylander skrivit/målat. Ange mitt namn om du delar dem.
#värk #värkvardag #varkvardag #smärta #ont #livetmedvärk #levamedvärk #livetmedsmärta #långvarigsmärta #kroniskvärk #kronisksmärta #bakslag #skov #försämring
Läs mer:
Blogginlägg
Om att behöva ställa om livet
Om när man kört över gränsen
Om dagen efter något roligt och krävande
Om att pausa i tid, för att undvika bakslag
Avsnitt i Tipsbiblioteket på hemsidan
Om kontroll och balans
Värkvardag är en hemsida med tips om allt möjligt som minskar värken och ökar orken när man lever med långvarig smärta. Den fylls på vartefter och du kan få uppdateringar genom att tex prenumerera på nyhetsbrev till din mejladress. Du kan följa Värkvardag på Facebook och instagram . Jag har också gjort några filmer och lagt dem på youtubekanalen Värkvardag
Comments